Varför? Varför går en tant som jag på en Kissuställning? Jo, det ska jag tala om. De var 1977 det största som hände i mitt liv. Jag älskade dem! Nostalgi är annars inte en så viktigt för mig men minnena av en gänglig tonåring som fantiserade om att bli en rockstjärna och som ville göra revolt som de allra flesta gör någon gång under tonåren, betyder något alldeles speciellt för mig. Det var en väldigt spännande och tumultartad tid i mitt liv. En tid då upproriska hormoner rasade i kroppen. Kiss var det perfekta vapnet att reta gallfeber på någon med. Uppkäftiga, tuffa och coola....
Som ung flicka i norrland fanns inte möjligheten att se dem live uppträda, så när jag som 45- åring tillsammans med mina yngre bröder åkte upp till Stockholm 2008, var det med en lyckotår i ögonvrån jag såg dem äntra scenen framför mig, alldeles livs levande!
- Herregud , jag hade väl kollapsat av lycka. Nu satt jag mest med ett brett leende genom hela konserten och gillade cirkusen som utspelades på Söderstadion. Jag är ändå glad att jag fick se dem och tittade jag mig omkring, så var jag inte den enda tanten i publiken även om den mest bestod av herrar och pojkar i alla åldrar.
På utställningen i dag fick jag ytterligare ett tillfälle gotta mig med Kissnostalgi som t ex. Pauls rödsprayade tenniskor och nitjacka, hans sönderslagna gitarrer, dockor, planscher och mycket annat stoff som gav mig en riktig härlig flashback. Utan nördar som Alexander Johansson skulle jag aldrig få uppleva det, så tack Alexander för att du delar med dig av dina skatter!
....................................................................................................
Några mobiluppladdade foton från utställningen:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar