Kiss - in my heart

Har varit på en utställning på Norrköpings stadsmuseum, i form av Sveriges största samling Kissprylar.  Alexander Johansson samling som består av guldskivor, scenkläder, leksaker, och Kiss-dockor och är Sveriges största och bredaste samling, insamlad sedan mitten av 1980-talet.

Varför? Varför går en tant som jag på en Kissuställning? Jo, det ska jag tala om. De var 1977 det största som hände i mitt liv. Jag älskade dem! Nostalgi är annars inte en så viktigt för mig men  minnena av en gänglig tonåring som fantiserade om att bli en rockstjärna och som ville göra revolt som de allra flesta gör någon gång under tonåren, betyder något alldeles speciellt för mig. Det var en väldigt spännande och tumultartad tid i mitt liv. En tid då upproriska hormoner rasade i kroppen. Kiss var det perfekta vapnet att reta gallfeber på någon med. Uppkäftiga, tuffa och coola....

Som ung flicka i norrland fanns inte möjligheten att se dem live uppträda, så när jag som 45- åring tillsammans med mina yngre bröder åkte upp till Stockholm 2008, var det med en lyckotår i ögonvrån jag såg dem äntra scenen framför mig, alldeles livs levande!

Visst var det kul att se dem som vuxen men jag kunde inte sluta tänka på hur jag hade reagerat om jag hade fått sett dem på den tiden då Paul Stanley var min husgud, som jag tapetserat varenda väggyta med i flickrummet.

- Herregud , jag hade väl kollapsat av lycka. Nu satt jag mest med ett brett leende genom hela konserten och gillade cirkusen som utspelades på Söderstadion. Jag är ändå glad att jag  fick se dem och tittade jag mig omkring, så var jag inte den enda tanten i publiken även om den mest bestod av herrar och pojkar i alla åldrar.

På utställningen i dag fick jag ytterligare ett tillfälle gotta mig med Kissnostalgi som t ex. Pauls rödsprayade tenniskor och nitjacka, hans sönderslagna gitarrer, dockor, planscher och mycket annat stoff som gav mig en riktig härlig flashback. Utan nördar som Alexander Johansson skulle jag aldrig få uppleva det, så tack Alexander för att du delar med dig av dina skatter!
....................................................................................................
Några mobiluppladdade foton från utställningen:

Crazy Koala Fight

Djur är så roliga, hahaha så söta!

16 dagar kvar...

Snart är det dags för vår efterlängtade Malaysiatripp. Herregud, jag får ont i magen.
Pirrpirr...vad spännande det ska bli!

Vackra ord om livets avsked

Ännu en tid varar nåden
En gång bar du mig under ditt hjärta. Nu ligger du här framför mig i en trälåda.

"Maran rider mig om natten. Mitt undermedvetna lurar mig att tro att jag kan förbereda mig. Skräcken för att du ska dö jagar mig om natten när jag sover värnlös, skyddslös utan vare sig lans, svärd eller rustning. Som en isande vind smyger den in under täcket när jag minst anar det. Får min kropp att bli stel.

Jag vet att det kommer att hända en dag. Mitt intellekt talar om det för mig flera gånger i veckan, sätter sorgflor på den glädje jag känner i dag. Viskar: Vänta du bara! Ingen kommer undan!
Hjärnan konstruerar tänkbara scenarier. Chockbesked och snabba bilfärder blandas med utdragna processer. Lukten av sjukhus, ljud av snabba fötter. Telefonsamtal som förändrar allt. Verser i dödsannonser. - Jag är inte rädd för att dö, säger jag. Jag brukar säga så. Och jag vet att det är så. Jag har gjort det till min egen sanning.

Men jag är så rädd att de jag vågar och vågat älska ska tas ifrån mig. Ryckas från mig som när man snabbt drar bort ett plåster. Kan man skydda sig från det? Vilken försäkring kan jag teckna? Vaknar med ansiktet randigt av tårar, bortom all sans och förnuft. Jag är liten nu, knappt större än en tumme. Inkorgen för lugnande besked är stängd. Repliker som att "det är ingen idé att oroa sig för det nu" når inte fram.

Jag trevar med handen och känner att han som jag delar mitt liv med finns där bredvid mig. Han sover på rygg, rak som en militär och andas med små puffljud. Jag svänger benen över sängkanten och tassar in till barnen. Håret i nacken på Lilleman lockar sig av den egna värmen. Tonåringen syns knappt under ett jättebolster, men jag hör de lugna jämna andetagen och anar den växande kroppen.

Mardrömmen släpper sakta greppet. De som betyder allra mest finns där omkring mig med sina andetag och sina speciella dofter. Och du, du som en gång bar mig under ditt hjärta, du lever förmodligen du också. Just nu, 04.23 är inte timmen att ringa upp och höra sig för. Det skulle förmodligen skrämma livet ur dig.
Jag håller på att bli vuxen, tänker jag. Det är en del av livet att inse att man en dag ska stå på alldeles egna ben. Att det inte finns någon där bakom som blåser lite försiktigt på seglet. Någon, för vem man fortfarande alltid kommer att vara en jäntunge.

Stor nu. Kan själv. Nej.
Nådatid. Nu. Ja.

Ringlar ihop mig. Tankar kraft ännu en tid. Det finns bättre drömmar. "

Av Karin Hassler, krönika i NT
__________________________________________________________________
 
Så gripande vackert skrivet. Jag känner igen mig-  låter stora krokodiltårar rinna nedför min kind.
Avsked -finns det något värre? Usch!

The shower scene…

Skitförkylning

Jaha - då åkte man dit själv! På jobbet förra veckan ojades jag och min närmsta kollega oss, för alla sjuka människor runt ikring oss. Har dom ingen immunitet mot minsta lilla förkylning?  Jag sträckte på mig och skröt om att jag minsann inte hade varit så där veklig så att jag behövt vara hemma sedan i juni någon gång. I och för sig tillade jag att "nu åker jag väl dit på en riktig dyngförkylning när jag säger så där hahaha, skrockade jag (mest för att man brukar urskuldra/gardera sig så)

Och vad hände? Precis! En riktig käftsmällsvirus har smockat till mig och här ligger jag hemma i soffan, snörvlandes och hostandes som aldrig förr. Mer eller mindre däckad har jag dåsat i feber och drömt om konstiga miljöer. Normalt sett drömmer jag tillräckligt konstigt så vad kan man vänta sig när man är sjuk?

Jag drömmer om "Piteå dansar och ler" (en sommarfestival som jag aldrig varit på) och om bagerier med VÄLDIGT goda bakverk. Det klingande till när jag öppnar den lite kärva, vita dörren till ett väldigt litet konditori som har både svajigt golv och väggar som bågnar för att det rinner vatten på dem [...]

Jag försökte utan resultat påkalla personalens uppmärksamhet om golvet som fick väggarna att gunga och om de vattendränkta väggarna men näedå, det var inget särskilt med det. Istället spände en av tjejerna bakom disken ögonen i mig och sa att i gamla hus får man räkna med lite skavanker varvid jag skakade på huvudet och ställde mig pliktskyldigt tyst i kön för att köpa mig en god bakelse.

Nu ser jag en fantastisk skapelse med vaniljkräm och choklad som jag pekar på. Den ska jag bara ha. Snålvattnet börjar smått och rinna till...Jag vinglar fram till ett bord för att ta en rejäl tugga Mmmmm...

Ett gläfsande hundskall hörs- jag rycker till . Men vafa... inte nu Didi. (ber hunden hålla snattran) Så vaknar jag bryskt ur mina virriga drömmar och blir blåst på konfekten! Jag blir så besviken att jag senare på dagen rör i hop en slarvigt tillredd chokladbollsmet som jag tuggar i mig så havreflingorna ryker runt munnen. Blir besviken- har nästan ingen smak. Skit också!

Skitförkylning...

Dinner Time With The Dog-Man

Lite nytt hemma förnöjer

Det omtalade hörnskåpet

Ny plastmatta i köket

Nyinköpt
Mona lisa
duschdraperi.

Ihoprullbar laptop

Hm...detta var intressant. Läste om detta här

Dagens bild

-När blir det vår, egentligen?

via

Min pump och jag

Nu har jag fått konstaterat högt blodtryck vid de tre-fyra senaste gångerna jag varit hos läkare, så nu är det väl dags att acceptera att det kan bli blodtrycksänkande medicin. I 24 timmar har jag haft på en manchett med tillhörande luftkompressor som pumpat upp min "arma" arm 3 ggr i timmen- gör ganska ont, kan jag säga. Som typ minitortyr på dagen och en lite snällare variant på natten. Det var en obeskrivligt skön känsla att bli av med den där makapären dagen därpå. Letade  efter blåmärken men så illa var det förstås inte.

Lite nojig blir man ju. Kastade mig på mätaren i displayen och avläste
128/82, 149/90, 601/110..om vartannat . Ojämnt och ibland alarmerande högt. När man inte känner sig sjuk är det ju svårt att inse fakta.
Ok - jag är inte fjärilslätt, en stadig 42/44, är jag nog. Äter inte sallad varje dag. Men...jag varken super eller röker och minst 2 ggr veckan studsar jag ju runt på Friskis. Äter jag för mycket salt, för mycket sött? Kommer jag dö nu? Det sista var väl melodramiskt men ändå..nog far tankarna lite i alla fall. Nåja, om jag måste äta en tablett om dagen så köper jag det. Nog om det. Det löser sig.

Mitt fina , fina hörnskåp

Blir snart mitt- Köpt på blocket i bästa Madmen anda! Nåja, inte 60 tal kanske men säg 10-15 år tillbaka typ 50-tal. Längtar så... blir nog finfint i köket med mina nyförvärvade virkade kakor på ett vackert fat.

Mad men yourself

Ah- var ju tvungen- så här skulle jag kanske göra mig på kontoret :-)

Min PMS och jag

Saker jag irriterar mig på, som man inte kan rå för eller göra något åt, (när jag har PMS)
* när folk smaskar och sörplar högt och säger ahhhh när något är varmt.
* när folk sväljer hårt "gulp"
* när folk är högljudda i telefon eller har en konstig röst
* tillgjorda skratt
* tics
* bleka,finniga plyten efter vintern (inklusive mitt eget)


Saker jag tycker är konstigt när jag har PMS.
* varför man ska påminnas om hur gammal man är.
* varför man inte får vara den ålder man är i utan ska alltid göras äldre (läs närmre döden) när tiden ändå går så fort...
* varför man ska önska att man blir hundra år? Hur ball är det att vara gammal större delen av sitt liv?


Saker jag tänker på när jag har pms
* fattigdom , tjatar lite extra om alla fattiga barn i afrika och retar mig på våra I-landsproblem
* katastrofer , Tänker ut katastrofplaner och gråter en skvätt av all bedrövelse.
Blir djupare berörd av barn, djur och utsatta människor. Kastas mellan lyckorus och sorg.

Analys: Ja vad säger man?  När något upprepas månad efter månad, så måste det ju bero på något. Det går inte att blunda för..

Sade - Soldier of love

Olala- Vilken återkomst! Me like!

Surprised tree

work out

via

Mad men maraton

Två helger i rad har vi varit uppslukade av nonstop tittande på Mad men  säsong 1 och 2 som vi nyligen skickade efter på nätet. Serien om 60-talets reklamvärld i New York är högst beroendeframkallande (reklamare eller icke!) Just nu sörjer jag. Måste ju vänta till maj innan vi kan beställa säsong 3.

Serien är som sagt sjukt beroendeframkallande och jag kan inte sätta finger på vad som lockar mest.  Miljöerna. intrigerna eller alla sjukt snygga klädkollektioner som rollinnehavarna har. Våra barn har naturligtvis undrat vad vi håller på med när vi suttit uppe framåt småtimmarna på morgonkvisten för att vi inte kunnat sluta se...nästa och nästa avsnitt. Ett till , bara ett till sen går vi och lägger oss... men nu är det färdigsett på ett tag. suck...Längtar till maj!

Frusna ögonblick i en glaskupa

Det här var intressant.
Thomas Doyle s konst gör intryck på mig - Så otroligt häftigt. Skrämmande men fantasieggande. Jag skulle vilja vara Thomas Doyle i de stunder han skapar. För att åstakomma sånt här måste man brinna.  Att brinna för sitt skapande är vackert, så vackert.

Jag vill leka i snön.

Det har hänt något med mig med all denna snö. Plötsligt har jag fått flashbacks från min barndom uppe i Luleå och bland alla snöhögar och drivor ser jag mig som liten leka mamma pappa barn och grävandes med liten spade jobbar jag frenetisk för att göra oss en mysig snögrotta. Där inne sitter vi och fantiserar och leken fångar upp oss totalt. Det är en viktig tid i våra liv. Värdefull för allt som senare dyker upp i ens liv.

Alla saker vi hittar förvandlas till redskap eller andra saker man kan behöva i ett snöhem. Allt är spännande och gåtfullt. Jag kan sakna den där tiden, då man försvann in i fablernas värld. Långt borta från verkligheten och vardag.

När mina egna barn var små snöade det också under några få år sen slutade vintern att komma. Skidor ställdes undan, skridskor rostade sönder och pulkorna slängdes. Det har liksom inte varit någon idé. Jag märker det nu att jag faktiskt präglas mer än vad jag vill erkänna av mina år med vintern, kylan och alla minnen jag faktiskt burit med mig utan lägga någon vikt vid dem.

Jag önskade mig en Narnia vinter och den kom! Jag kan bara inte klaga på den även om den ställt till med dåliga väglag och andra besvärligheter.Den är vacker och jag vill ut och göra snöänglar, åka pulka och bli svettig i skidspåren igen. Och tänk…till och med rönnbären hade rätt. Det blev en RIKTIG vinter. Tack för alla minnen som väckt till liv. Nu vill jag ut leka!

Virkade kakor

Mitt senaste Tradera köp! Härligt va? Nu ska det jagas kakfat på fot!