Ännu en tid varar nåden
En gång bar du mig under ditt hjärta. Nu ligger du här framför mig i en trälåda.
"Maran rider mig om natten. Mitt undermedvetna lurar mig att tro att jag kan förbereda mig. Skräcken för att du ska dö jagar mig om natten när jag sover värnlös, skyddslös utan vare sig lans, svärd eller rustning. Som en isande vind smyger den in under täcket när jag minst anar det. Får min kropp att bli stel.
Jag vet att det kommer att hända en dag. Mitt intellekt talar om det för mig flera gånger i veckan, sätter sorgflor på den glädje jag känner i dag. Viskar: Vänta du bara! Ingen kommer undan!
Hjärnan konstruerar tänkbara scenarier. Chockbesked och snabba bilfärder blandas med utdragna processer. Lukten av sjukhus, ljud av snabba fötter. Telefonsamtal som förändrar allt. Verser i dödsannonser. - Jag är inte rädd för att dö, säger jag. Jag brukar säga så. Och jag vet att det är så. Jag har gjort det till min egen sanning.
Men jag är så rädd att de jag vågar och vågat älska ska tas ifrån mig. Ryckas från mig som när man snabbt drar bort ett plåster. Kan man skydda sig från det? Vilken försäkring kan jag teckna? Vaknar med ansiktet randigt av tårar, bortom all sans och förnuft. Jag är liten nu, knappt större än en tumme. Inkorgen för lugnande besked är stängd. Repliker som att "det är ingen idé att oroa sig för det nu" når inte fram.
Jag trevar med handen och känner att han som jag delar mitt liv med finns där bredvid mig. Han sover på rygg, rak som en militär och andas med små puffljud. Jag svänger benen över sängkanten och tassar in till barnen. Håret i nacken på Lilleman lockar sig av den egna värmen. Tonåringen syns knappt under ett jättebolster, men jag hör de lugna jämna andetagen och anar den växande kroppen.
Mardrömmen släpper sakta greppet. De som betyder allra mest finns där omkring mig med sina andetag och sina speciella dofter. Och du, du som en gång bar mig under ditt hjärta, du lever förmodligen du också. Just nu, 04.23 är inte timmen att ringa upp och höra sig för. Det skulle förmodligen skrämma livet ur dig.
Jag håller på att bli vuxen, tänker jag. Det är en del av livet att inse att man en dag ska stå på alldeles egna ben. Att det inte finns någon där bakom som blåser lite försiktigt på seglet. Någon, för vem man fortfarande alltid kommer att vara en jäntunge.
Stor nu. Kan själv. Nej.
Nådatid. Nu. Ja.
Ringlar ihop mig. Tankar kraft ännu en tid. Det finns bättre drömmar. "
Av Karin Hassler, krönika i NT
__________________________________________________________________
Så gripande vackert skrivet. Jag känner igen mig- låter stora krokodiltårar rinna nedför min kind.
Avsked -finns det något värre? Usch!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar