Ja,vad hände egentligen - varför slutade jag blogga?
Trött på att sitta vid datorn jämnt , kanske.
Titta ut! Det sommar och så mycket annat att tänka på men snart är det höst och då är det nog dags för en liten redesign också. Måste vidare, måste tänka nytt. Det kommer. Det kommer...snart...ganska snart :-)
tisdag 27 juli 2010
måndag 10 maj 2010
söndag 9 maj 2010
Avatar
Nu har jag sett Avatar. Och vad tyckte jag? En värld fylld av blåskimrande rymdindianer i en galax med ett mystiskt beslöjat landskap bestående av hisnande berg , dalar och en sprakande fauna av märkliga djur och växter. Allt målat med en palett av grön-lila-neonblå färgskalor.
-Jo,jag tyckte den var bra, faktiskt. Jag gillar fantasy och de kittlande fantasieggande världar som bjuder in oss och som bitvis får vår egen värld att blekna i jämförelse. 3D- effekterna är riktigt sköna och tempot i filmen är rytmiskt och har inga döda punkter. Krigscenerna *gäsp* får mig som vanligt att vilja snabbspola fram lite men de skickligt dramaturgiskt framställda kärlek-och känslomässiga scenerna gör att filmen som helhet får fyra sandkrabbor av mig. Filmen har ett tydligt budskap om andlighet och värnandet om liv som gör den vacker och klart sevärd.
lördag 8 maj 2010
Jakttroféer -med skräckblandad förtjusning
Att ha döda djur som inredningsdetaljer är ju helt sjukt om man tänker efter men jag har en dragning åt att tycka om det i alla fall. Vet inte vad denna förtjusning bottnar i . Kanske är det just det förbjudna och lite exotiska som lockar. Jag har ingen samling att skryta över. I en källare hos min svärfar hittade vi ett renhorn. Den pryder en av väggarna över ett tidningställ. Känns bra där. Skulle kanske stoppa upp min hund när hon går till det sälla jaktmarkerna. Nej, skojar förstås *ler*torsdag 6 maj 2010
lördag 1 maj 2010
Jag filosoferar...
"Man får det man drömmer om, om man drömmer om det tillräckligt hårt och tillräckligt länge" Citatet kommer tydligen från Lisa Tilling enligt Marcus Birro och jag känner igen mig i det.
Det liknar mitt uttryck. "Man blir det man tänker".
En hindu skulle definitivt hålla med mig. Vet man något om karma så förstår man det här. Hur man förhåller sig till livet och allt man blir utsatt för, både prövningar och mer positiva händelser kommer tillbaka som en bumerang. Ont ger ont. gott ger gott..och så vidare. På kort sikt eller på längre sikt.
Jag vet att om man drömmer om något tillräckligt hårt och länge, så händer det men det kan dröja förstås. Man får ju inte allt men om något verkligen är tillräckligt viktigt för en, då strävar man automatiskt efter mötet med de människorna som andas samma känsla, man omger sig i samma sammanhang , på samma platser och så vidare ...tills tiden är mogen. Är du tillräckligt idog så kanske det inte behövs så många liv *ler*
Man bedrar sig om man tror att detta handlar om att alla kan bli miljonärer, bara man drömmer om det tillräckligt hårt. Min livssanningen är den, att det är de små, riktigt banala händelserna i vardagen, som skänker denna tilltro. Om man är skapligt lättroad, (läs barnslig) nyfiken och tänker positiva tankar, så blir ju allt så mycket roligare. Tacksam ska man vara också....
På bordet i ett fat har jag en hjärtformad sten som det står "tack" . På fatet ligger också fossiler av koraller från andra sidan jordklotet och några fina stearinljus. De får symbolisera min tacksamhet för allt jag faktiskt har och får uppleva. Att låta symboler bli små altare, tycker jag är vackert och skapar sinnesbilder av lycka.
In šaʾ Allāh (ödestro)
En annan livsfilosofi är att allt sker om Gud vill. Vare sig man är muslim eller inte så är detta också ett praktisk men kanske ett inaktivt förhållningssätt till allt man går igenom i livet. Är det meningen = Då blir det så. Att vara fatalist fungerar ju faktiskt i tröstande syfte, om något inte går som man tänkt sig men då kan det ju kvitta vad man drömmer om och eller inte...
Varför kom jag in på det här villospåret? Vad vill jag komma med allt detta plötsliga filosoferande?
Carpe diem -- "Fånga dagen". -Ja, kanske precis så. Den största utmaningen ever , kanske...
Det liknar mitt uttryck. "Man blir det man tänker".
En hindu skulle definitivt hålla med mig. Vet man något om karma så förstår man det här. Hur man förhåller sig till livet och allt man blir utsatt för, både prövningar och mer positiva händelser kommer tillbaka som en bumerang. Ont ger ont. gott ger gott..och så vidare. På kort sikt eller på längre sikt.
Man bedrar sig om man tror att detta handlar om att alla kan bli miljonärer, bara man drömmer om det tillräckligt hårt. Min livssanningen är den, att det är de små, riktigt banala händelserna i vardagen, som skänker denna tilltro. Om man är skapligt lättroad, (läs barnslig) nyfiken och tänker positiva tankar, så blir ju allt så mycket roligare. Tacksam ska man vara också....
På bordet i ett fat har jag en hjärtformad sten som det står "tack" . På fatet ligger också fossiler av koraller från andra sidan jordklotet och några fina stearinljus. De får symbolisera min tacksamhet för allt jag faktiskt har och får uppleva. Att låta symboler bli små altare, tycker jag är vackert och skapar sinnesbilder av lycka.
In šaʾ Allāh (ödestro)
En annan livsfilosofi är att allt sker om Gud vill. Vare sig man är muslim eller inte så är detta också ett praktisk men kanske ett inaktivt förhållningssätt till allt man går igenom i livet. Är det meningen = Då blir det så. Att vara fatalist fungerar ju faktiskt i tröstande syfte, om något inte går som man tänkt sig men då kan det ju kvitta vad man drömmer om och eller inte...
Varför kom jag in på det här villospåret? Vad vill jag komma med allt detta plötsliga filosoferande?
Carpe diem -- "Fånga dagen". -Ja, kanske precis så. Den största utmaningen ever , kanske...
lördag 24 april 2010
måndag 19 april 2010
lördag 17 april 2010
Mitt beiga jag
Kanske beror det på att jag jobbar med färg och form hela dagarna men jag har
verkligen nojat in på beige, nougat, vitt och naturliga färgskalor. Det är skönt för ögat och vilsamt på något vis. Nu är jag jätteglad, för nu har jag hittat en vit hissgardin med beiga prickar till köket.
Kolla in Svanefors textilier. Så himla läckert!
fredag 16 april 2010
måndag 12 april 2010
Vårdeppen
Så har den slagit till - vårdeppen - hänger med läppen - hytter med käppen.
Vresig och trött, allt känns gammalt och nött. Skitigt i varenda vrå, måste städa, städa och gå på.
Solen som lyser upp varenda liten satans vrå, lämnar ingen pardon.
Fult och grått och geggigt. Inget lyser särskilt grönt- bara vått-grått och inget känns skönt.
Och man vet inte vad man ska ha på sig , fryser först som en get, svettas samma dag...
klet, klet, klet...Samma visa varje vår- år efter år.
När andra får energi tappar jag den- ge mig höst - ok lite sommar först, men sen ...
Vresig och trött, allt känns gammalt och nött. Skitigt i varenda vrå, måste städa, städa och gå på.
Solen som lyser upp varenda liten satans vrå, lämnar ingen pardon.
Fult och grått och geggigt. Inget lyser särskilt grönt- bara vått-grått och inget känns skönt.
Och man vet inte vad man ska ha på sig , fryser först som en get, svettas samma dag...
klet, klet, klet...Samma visa varje vår- år efter år.
När andra får energi tappar jag den- ge mig höst - ok lite sommar först, men sen ...
torsdag 8 april 2010
Semesterläsning
Jag läser böcker två ggr om året och det är när jag har semester. De senaste åren orkar jag inte mer än ett par sidor i en bok innan jag slår ihop om kvällarna. I helgerna har jag annat för mig, så korta artiklar och stora bilder är allt jag orkar med men när jag har semester, då läser jag och det rejält. Jag brukar roa mig med att läsa kvarlästa pockets på hotellen blandat med några som jag på måfå köpt i mataffären typ..
Akta er killar- här kommer gud och hon är jävligt förbannad- Linda Skugge
Mer en samling krönikor från 90 tal till 2000 tal än en bok. Språket är intressant på många vis och tidvis (inte alltid) är denna författarinna klockren i sina åsikter.
När kalla nätter plågar mig med minnen om hur det var- Jessica Andersson
Läsvärdet består mycket i nyfikenheten kring Jessica pga kändisfaktorn.
Det är det dokumentära som lockar mest och den känns ärlig och autentisk. Helt ok men ganska tråkigt skriven.(Spökskrivare)
Luftslott- Sheila O Flanagan
Flicka möter pojke och gifter sig bara efter en veckas bekantskap och beskriver konsekvenserna av detta "tilltag" Lättslukat "enkelt" relationsdrama i typisk romanpocketform med en viss dramaturgi som ändå fick mig att sträckläsa.
Busters öron- Maria Ernestam
En favorit! Den här boken både intelligent och mycket bra skriven. Kan tänka på den fortfarande. Mor- och dotterproblematik skildrat på ett mycket modigt sätt. Djup, mörk och sjukt bra, helt enkelt. Ett riktigt relationsdrama på hög nivå.
De oskuldsfulla- Celeste Jones
Ytterligare en dokumentärt skriven biografi som ger rysningar och dessutom framkallar ilska. Man slutar aldrig att förvånas vad det är som händer med män som får får för mycket makt och hur Gud används och missbrukas för sina egna dunkla drifter och absurda behov. Ger god insikt i sektbeteende och den sjuka värld som dessa barn tvingats in i.
Skynda, kom och se- Lotta Lundberg
Läcker och dekadent läsning med ett vårdat och vackert språk. Skickligt historikt skildrade miljöer från ett Sverige i slutet av 30-talet med spännande karaktärer som beskriver människosynen och den då rådande världsbilden.
Hypnotisören- Kepler
Den enda bundna boken i samlingen och den bok som sticker ut även i läsval. Jag har inte så mycket till övers för deckare men det här var rätt läckert.
Lite irriterande hopp dåtid, nutid emellan och det fanns på några ställen märkliga repetioner av meningar som antagligen var till för att få en på rätt spår men jag förstår ärligt talat inte vitsen.
Lite småkallt (kanske lite nonschig) skriven och massakerscenerna är nästan väl många och känns emellanåt inte särskilt trovärdiga. Många människor att hålla reda på i bästa "Agathastil" men allt kanske ändå har att göra med min allmänna motvilja mot deckare... Läsvärd dock!
Mogen för skrubben- Solja Krapu
En riktig tant/kvinnobok- så den här boken passar ju mig *ler*
Bra tempo och intressanta kast mellan dåtid-nutid och handlar om en medelålders kvinnlig lärare som av misstag blir instängd i en skrubb på en skola över en helg och som under tiden tvingas komma till insikt och får därmed möjligheten att omvärdera sitt liv.
Akta er killar- här kommer gud och hon är jävligt förbannad- Linda Skugge
Mer en samling krönikor från 90 tal till 2000 tal än en bok. Språket är intressant på många vis och tidvis (inte alltid) är denna författarinna klockren i sina åsikter.
Läsvärdet består mycket i nyfikenheten kring Jessica pga kändisfaktorn.
Det är det dokumentära som lockar mest och den känns ärlig och autentisk. Helt ok men ganska tråkigt skriven.(Spökskrivare)
Flicka möter pojke och gifter sig bara efter en veckas bekantskap och beskriver konsekvenserna av detta "tilltag" Lättslukat "enkelt" relationsdrama i typisk romanpocketform med en viss dramaturgi som ändå fick mig att sträckläsa.
En favorit! Den här boken både intelligent och mycket bra skriven. Kan tänka på den fortfarande. Mor- och dotterproblematik skildrat på ett mycket modigt sätt. Djup, mörk och sjukt bra, helt enkelt. Ett riktigt relationsdrama på hög nivå.
Ytterligare en dokumentärt skriven biografi som ger rysningar och dessutom framkallar ilska. Man slutar aldrig att förvånas vad det är som händer med män som får får för mycket makt och hur Gud används och missbrukas för sina egna dunkla drifter och absurda behov. Ger god insikt i sektbeteende och den sjuka värld som dessa barn tvingats in i.
Läcker och dekadent läsning med ett vårdat och vackert språk. Skickligt historikt skildrade miljöer från ett Sverige i slutet av 30-talet med spännande karaktärer som beskriver människosynen och den då rådande världsbilden.
Den enda bundna boken i samlingen och den bok som sticker ut även i läsval. Jag har inte så mycket till övers för deckare men det här var rätt läckert.
Lite irriterande hopp dåtid, nutid emellan och det fanns på några ställen märkliga repetioner av meningar som antagligen var till för att få en på rätt spår men jag förstår ärligt talat inte vitsen.
Lite småkallt (kanske lite nonschig) skriven och massakerscenerna är nästan väl många och känns emellanåt inte särskilt trovärdiga. Många människor att hålla reda på i bästa "Agathastil" men allt kanske ändå har att göra med min allmänna motvilja mot deckare... Läsvärd dock!
En riktig tant/kvinnobok- så den här boken passar ju mig *ler*
Bra tempo och intressanta kast mellan dåtid-nutid och handlar om en medelålders kvinnlig lärare som av misstag blir instängd i en skrubb på en skola över en helg och som under tiden tvingas komma till insikt och får därmed möjligheten att omvärdera sitt liv.
tisdag 6 april 2010
Hemma igen!
Så här glad var jag när jag badade i "blå Vicks-havet " på Redang Island. 
Skriver mer när jag känner mig lite piggare...
Riktigt så glad är jag inte just nu (lider av extrem jetlag) även om jag är enormt nöjd med vår
malaysiaresa och skönt är det ju alltid att komma hem till sin egen säng, vovven, familjen och leverpastejmackorna. Solbrännan har tyvärr redan börjat blekna och snart är man tillbaka i vardagslunken.
Skriver mer när jag känner mig lite piggare...onsdag 10 mars 2010
Up in the air med Sandkrabban
Japp- nu bär det iväg. Malaysia - here we come. typ...
Det kan bli ett blogg-uppehåll -har inte bestämt riktigt hur jag ska göra. Helt klart kommer jag skriva i Resedagboken i alla fall. Sök på alias "Zoda". Det är en kär tradition som har uppskattats både av oss och vänner och familj.
See ya!
fredag 5 mars 2010
Blogg torka och resfeber
Jag går på nedräkning och allt jag kan tänka på är förberedelserna inför Malaysiaresan.
Börjar smått och skönja "gammeltendenser" på mig själv dvs detta att göra stor affär av lite och hålla på och ta fram kläder och noja över sjukdomar och flygplanskrascher, jetlag osv. Det känns som om jag bara vill kura ihop i fosterställning fram till det att planet lyfter. Jag hatar att transportera mig. Det handlar inte om att jag är mer flygrädd än bil- och tågrädd , utan mer om själva förflyttandet. Vet inte vad som orsakat detta. Har inga traumatiska ögonblick att skylla på som skulle ha hänt tidigare i mitt liv. Det är mer än slags ångest som jag med nöd och näppe kan hålla i schack-det släpper tack och lov när man landar på fast mark
Och inte kan jag sova sittande heller. Hur fan bär man sig åt? Fattar inte, jag får ont i ändan, svanskotan och ryggen. I benen kryper myror och jag lyssnar på allt och alla runt ikring mig. Skulle vilja testa en insomningstablett men tänk om man kissar på sig? Näe, jag vet inte om jag törs.Så där håller jag på av och an.
- Näe, nu måste jag sluta. Måste provpacka väskan , måste skriva komihåg-lista, måste...
Börjar smått och skönja "gammeltendenser" på mig själv dvs detta att göra stor affär av lite och hålla på och ta fram kläder och noja över sjukdomar och flygplanskrascher, jetlag osv. Det känns som om jag bara vill kura ihop i fosterställning fram till det att planet lyfter. Jag hatar att transportera mig. Det handlar inte om att jag är mer flygrädd än bil- och tågrädd , utan mer om själva förflyttandet. Vet inte vad som orsakat detta. Har inga traumatiska ögonblick att skylla på som skulle ha hänt tidigare i mitt liv. Det är mer än slags ångest som jag med nöd och näppe kan hålla i schack-det släpper tack och lov när man landar på fast mark
Och inte kan jag sova sittande heller. Hur fan bär man sig åt? Fattar inte, jag får ont i ändan, svanskotan och ryggen. I benen kryper myror och jag lyssnar på allt och alla runt ikring mig. Skulle vilja testa en insomningstablett men tänk om man kissar på sig? Näe, jag vet inte om jag törs.Så där håller jag på av och an.
- Näe, nu måste jag sluta. Måste provpacka väskan , måste skriva komihåg-lista, måste...
söndag 28 februari 2010
Kiss - in my heart
Varför? Varför går en tant som jag på en Kissuställning? Jo, det ska jag tala om. De var 1977 det största som hände i mitt liv. Jag älskade dem! Nostalgi är annars inte en så viktigt för mig men minnena av en gänglig tonåring som fantiserade om att bli en rockstjärna och som ville göra revolt som de allra flesta gör någon gång under tonåren, betyder något alldeles speciellt för mig. Det var en väldigt spännande och tumultartad tid i mitt liv. En tid då upproriska hormoner rasade i kroppen. Kiss var det perfekta vapnet att reta gallfeber på någon med. Uppkäftiga, tuffa och coola....
Som ung flicka i norrland fanns inte möjligheten att se dem live uppträda, så när jag som 45- åring tillsammans med mina yngre bröder åkte upp till Stockholm 2008, var det med en lyckotår i ögonvrån jag såg dem äntra scenen framför mig, alldeles livs levande!
- Herregud , jag hade väl kollapsat av lycka. Nu satt jag mest med ett brett leende genom hela konserten och gillade cirkusen som utspelades på Söderstadion. Jag är ändå glad att jag fick se dem och tittade jag mig omkring, så var jag inte den enda tanten i publiken även om den mest bestod av herrar och pojkar i alla åldrar.
På utställningen i dag fick jag ytterligare ett tillfälle gotta mig med Kissnostalgi som t ex. Pauls rödsprayade tenniskor och nitjacka, hans sönderslagna gitarrer, dockor, planscher och mycket annat stoff som gav mig en riktig härlig flashback. Utan nördar som Alexander Johansson skulle jag aldrig få uppleva det, så tack Alexander för att du delar med dig av dina skatter!
....................................................................................................
Några mobiluppladdade foton från utställningen:
torsdag 25 februari 2010
måndag 22 februari 2010
16 dagar kvar...
Snart är det dags för vår efterlängtade Malaysiatripp. Herregud, jag får ont i magen.
Pirrpirr...vad spännande det ska bli!
Vackra ord om livets avsked
Ännu en tid varar nåden
En gång bar du mig under ditt hjärta. Nu ligger du här framför mig i en trälåda.
"Maran rider mig om natten. Mitt undermedvetna lurar mig att tro att jag kan förbereda mig. Skräcken för att du ska dö jagar mig om natten när jag sover värnlös, skyddslös utan vare sig lans, svärd eller rustning. Som en isande vind smyger den in under täcket när jag minst anar det. Får min kropp att bli stel.
Jag vet att det kommer att hända en dag. Mitt intellekt talar om det för mig flera gånger i veckan, sätter sorgflor på den glädje jag känner i dag. Viskar: Vänta du bara! Ingen kommer undan!
Hjärnan konstruerar tänkbara scenarier. Chockbesked och snabba bilfärder blandas med utdragna processer. Lukten av sjukhus, ljud av snabba fötter. Telefonsamtal som förändrar allt. Verser i dödsannonser. - Jag är inte rädd för att dö, säger jag. Jag brukar säga så. Och jag vet att det är så. Jag har gjort det till min egen sanning.
Men jag är så rädd att de jag vågar och vågat älska ska tas ifrån mig. Ryckas från mig som när man snabbt drar bort ett plåster. Kan man skydda sig från det? Vilken försäkring kan jag teckna? Vaknar med ansiktet randigt av tårar, bortom all sans och förnuft. Jag är liten nu, knappt större än en tumme. Inkorgen för lugnande besked är stängd. Repliker som att "det är ingen idé att oroa sig för det nu" når inte fram.
Jag trevar med handen och känner att han som jag delar mitt liv med finns där bredvid mig. Han sover på rygg, rak som en militär och andas med små puffljud. Jag svänger benen över sängkanten och tassar in till barnen. Håret i nacken på Lilleman lockar sig av den egna värmen. Tonåringen syns knappt under ett jättebolster, men jag hör de lugna jämna andetagen och anar den växande kroppen.
Mardrömmen släpper sakta greppet. De som betyder allra mest finns där omkring mig med sina andetag och sina speciella dofter. Och du, du som en gång bar mig under ditt hjärta, du lever förmodligen du också. Just nu, 04.23 är inte timmen att ringa upp och höra sig för. Det skulle förmodligen skrämma livet ur dig.
Jag håller på att bli vuxen, tänker jag. Det är en del av livet att inse att man en dag ska stå på alldeles egna ben. Att det inte finns någon där bakom som blåser lite försiktigt på seglet. Någon, för vem man fortfarande alltid kommer att vara en jäntunge.
Stor nu. Kan själv. Nej.
Nådatid. Nu. Ja.
Ringlar ihop mig. Tankar kraft ännu en tid. Det finns bättre drömmar. "
Av Karin Hassler, krönika i NT
__________________________________________________________________
Så gripande vackert skrivet. Jag känner igen mig- låter stora krokodiltårar rinna nedför min kind.
Avsked -finns det något värre? Usch!
En gång bar du mig under ditt hjärta. Nu ligger du här framför mig i en trälåda.
"Maran rider mig om natten. Mitt undermedvetna lurar mig att tro att jag kan förbereda mig. Skräcken för att du ska dö jagar mig om natten när jag sover värnlös, skyddslös utan vare sig lans, svärd eller rustning. Som en isande vind smyger den in under täcket när jag minst anar det. Får min kropp att bli stel.
Jag vet att det kommer att hända en dag. Mitt intellekt talar om det för mig flera gånger i veckan, sätter sorgflor på den glädje jag känner i dag. Viskar: Vänta du bara! Ingen kommer undan!
Hjärnan konstruerar tänkbara scenarier. Chockbesked och snabba bilfärder blandas med utdragna processer. Lukten av sjukhus, ljud av snabba fötter. Telefonsamtal som förändrar allt. Verser i dödsannonser. - Jag är inte rädd för att dö, säger jag. Jag brukar säga så. Och jag vet att det är så. Jag har gjort det till min egen sanning.
Men jag är så rädd att de jag vågar och vågat älska ska tas ifrån mig. Ryckas från mig som när man snabbt drar bort ett plåster. Kan man skydda sig från det? Vilken försäkring kan jag teckna? Vaknar med ansiktet randigt av tårar, bortom all sans och förnuft. Jag är liten nu, knappt större än en tumme. Inkorgen för lugnande besked är stängd. Repliker som att "det är ingen idé att oroa sig för det nu" når inte fram.
Jag trevar med handen och känner att han som jag delar mitt liv med finns där bredvid mig. Han sover på rygg, rak som en militär och andas med små puffljud. Jag svänger benen över sängkanten och tassar in till barnen. Håret i nacken på Lilleman lockar sig av den egna värmen. Tonåringen syns knappt under ett jättebolster, men jag hör de lugna jämna andetagen och anar den växande kroppen.
Mardrömmen släpper sakta greppet. De som betyder allra mest finns där omkring mig med sina andetag och sina speciella dofter. Och du, du som en gång bar mig under ditt hjärta, du lever förmodligen du också. Just nu, 04.23 är inte timmen att ringa upp och höra sig för. Det skulle förmodligen skrämma livet ur dig.
Jag håller på att bli vuxen, tänker jag. Det är en del av livet att inse att man en dag ska stå på alldeles egna ben. Att det inte finns någon där bakom som blåser lite försiktigt på seglet. Någon, för vem man fortfarande alltid kommer att vara en jäntunge.
Stor nu. Kan själv. Nej.
Nådatid. Nu. Ja.
Ringlar ihop mig. Tankar kraft ännu en tid. Det finns bättre drömmar. "
Av Karin Hassler, krönika i NT
__________________________________________________________________
Så gripande vackert skrivet. Jag känner igen mig- låter stora krokodiltårar rinna nedför min kind.
Avsked -finns det något värre? Usch!
söndag 21 februari 2010
Skitförkylning
Jaha - då åkte man dit själv! På jobbet förra veckan ojades jag och min närmsta kollega oss, för alla sjuka människor runt ikring oss. Har dom ingen immunitet mot minsta lilla förkylning? Jag sträckte på mig och skröt om att jag minsann inte hade varit så där veklig så att jag behövt vara hemma sedan i juni någon gång. I och för sig tillade jag att "nu åker jag väl dit på en riktig dyngförkylning när jag säger så där hahaha, skrockade jag (mest för att man brukar urskuldra/gardera sig så)
Och vad hände? Precis! En riktig käftsmällsvirus har smockat till mig och här ligger jag hemma i soffan, snörvlandes och hostandes som aldrig förr. Mer eller mindre däckad har jag dåsat i feber och drömt om konstiga miljöer. Normalt sett drömmer jag tillräckligt konstigt så vad kan man vänta sig när man är sjuk?
Jag drömmer om "Piteå dansar och ler" (en sommarfestival som jag aldrig varit på) och om bagerier med VÄLDIGT goda bakverk. Det klingande till när jag öppnar den lite kärva, vita dörren till ett väldigt litet konditori som har både svajigt golv och väggar som bågnar för att det rinner vatten på dem [...]
Jag försökte utan resultat påkalla personalens uppmärksamhet om golvet som fick väggarna att gunga och om de vattendränkta väggarna men näedå, det var inget särskilt med det. Istället spände en av tjejerna bakom disken ögonen i mig och sa att i gamla hus får man räkna med lite skavanker varvid jag skakade på huvudet och ställde mig pliktskyldigt tyst i kön för att köpa mig en god bakelse.
Nu ser jag en fantastisk skapelse med vaniljkräm och choklad som jag pekar på. Den ska jag bara ha. Snålvattnet börjar smått och rinna till...Jag vinglar fram till ett bord för att ta en rejäl tugga Mmmmm...
Ett gläfsande hundskall hörs- jag rycker till . Men vafa... inte nu Didi. (ber hunden hålla snattran) Så vaknar jag bryskt ur mina virriga drömmar och blir blåst på konfekten! Jag blir så besviken att jag senare på dagen rör i hop en slarvigt tillredd chokladbollsmet som jag tuggar i mig så havreflingorna ryker runt munnen. Blir besviken- har nästan ingen smak. Skit också!
Skitförkylning...
Och vad hände? Precis! En riktig käftsmällsvirus har smockat till mig och här ligger jag hemma i soffan, snörvlandes och hostandes som aldrig förr. Mer eller mindre däckad har jag dåsat i feber och drömt om konstiga miljöer. Normalt sett drömmer jag tillräckligt konstigt så vad kan man vänta sig när man är sjuk?
Jag drömmer om "Piteå dansar och ler" (en sommarfestival som jag aldrig varit på) och om bagerier med VÄLDIGT goda bakverk. Det klingande till när jag öppnar den lite kärva, vita dörren till ett väldigt litet konditori som har både svajigt golv och väggar som bågnar för att det rinner vatten på dem [...]
Jag försökte utan resultat påkalla personalens uppmärksamhet om golvet som fick väggarna att gunga och om de vattendränkta väggarna men näedå, det var inget särskilt med det. Istället spände en av tjejerna bakom disken ögonen i mig och sa att i gamla hus får man räkna med lite skavanker varvid jag skakade på huvudet och ställde mig pliktskyldigt tyst i kön för att köpa mig en god bakelse.
Nu ser jag en fantastisk skapelse med vaniljkräm och choklad som jag pekar på. Den ska jag bara ha. Snålvattnet börjar smått och rinna till...Jag vinglar fram till ett bord för att ta en rejäl tugga Mmmmm...
Ett gläfsande hundskall hörs- jag rycker till . Men vafa... inte nu Didi. (ber hunden hålla snattran) Så vaknar jag bryskt ur mina virriga drömmar och blir blåst på konfekten! Jag blir så besviken att jag senare på dagen rör i hop en slarvigt tillredd chokladbollsmet som jag tuggar i mig så havreflingorna ryker runt munnen. Blir besviken- har nästan ingen smak. Skit också!
Skitförkylning...
fredag 19 februari 2010
Lite nytt hemma förnöjer
Det omtalade hörnskåpet
Ny plastmatta i köket
Nyinköpt
Mona lisa
duschdraperi.
torsdag 18 februari 2010
Min pump och jag
Lite nojig blir man ju. Kastade mig på mätaren i displayen och avläste
128/82, 149/90, 601/110..om vartannat . Ojämnt och ibland alarmerande högt. När man inte känner sig sjuk är det ju svårt att inse fakta.
Ok - jag är inte fjärilslätt, en stadig 42/44, är jag nog. Äter inte sallad varje dag. Men...jag varken super eller röker och minst 2 ggr veckan studsar jag ju runt på Friskis. Äter jag för mycket salt, för mycket sött? Kommer jag dö nu? Det sista var väl melodramiskt men ändå..nog far tankarna lite i alla fall. Nåja, om jag måste äta en tablett om dagen så köper jag det. Nog om det. Det löser sig.
fredag 12 februari 2010
Mitt fina , fina hörnskåp
Blir snart mitt- Köpt på blocket i bästa Madmen anda! Nåja, inte 60 tal kanske men säg 10-15 år tillbaka typ 50-tal. Längtar så... blir nog finfint i köket med mina nyförvärvade virkade kakor på ett vackert fat.
torsdag 11 februari 2010
Min PMS och jag
Saker jag irriterar mig på, som man inte kan rå för eller göra något åt, (när jag har PMS)
* när folk smaskar och sörplar högt och säger ahhhh när något är varmt.
* när folk sväljer hårt "gulp"
* när folk är högljudda i telefon eller har en konstig röst
* tillgjorda skratt
* tics
* bleka,finniga plyten efter vintern (inklusive mitt eget)
Saker jag tycker är konstigt när jag har PMS.
* varför man ska påminnas om hur gammal man är.
* varför man inte får vara den ålder man är i utan ska alltid göras äldre (läs närmre döden) när tiden ändå går så fort...
* varför man ska önska att man blir hundra år? Hur ball är det att vara gammal större delen av sitt liv?
Saker jag tänker på när jag har pms
* fattigdom , tjatar lite extra om alla fattiga barn i afrika och retar mig på våra I-landsproblem
* katastrofer , Tänker ut katastrofplaner och gråter en skvätt av all bedrövelse.
Blir djupare berörd av barn, djur och utsatta människor. Kastas mellan lyckorus och sorg.
Analys: Ja vad säger man? När något upprepas månad efter månad, så måste det ju bero på något. Det går inte att blunda för..
* när folk smaskar och sörplar högt och säger ahhhh när något är varmt.
* när folk sväljer hårt "gulp"
* när folk är högljudda i telefon eller har en konstig röst
* tillgjorda skratt
* tics
* bleka,finniga plyten efter vintern (inklusive mitt eget)
Saker jag tycker är konstigt när jag har PMS.
* varför man ska påminnas om hur gammal man är.
* varför man inte får vara den ålder man är i utan ska alltid göras äldre (läs närmre döden) när tiden ändå går så fort...
* varför man ska önska att man blir hundra år? Hur ball är det att vara gammal större delen av sitt liv?
Saker jag tänker på när jag har pms
* fattigdom , tjatar lite extra om alla fattiga barn i afrika och retar mig på våra I-landsproblem
* katastrofer , Tänker ut katastrofplaner och gråter en skvätt av all bedrövelse.
Blir djupare berörd av barn, djur och utsatta människor. Kastas mellan lyckorus och sorg.
Analys: Ja vad säger man? När något upprepas månad efter månad, så måste det ju bero på något. Det går inte att blunda för..
onsdag 10 februari 2010
tisdag 9 februari 2010
söndag 7 februari 2010
Mad men maraton
Två helger i rad har vi varit uppslukade av nonstop tittande på Mad men säsong 1 och 2 som vi nyligen skickade efter på nätet. Serien om 60-talets reklamvärld i New York är högst beroendeframkallande (reklamare eller icke!) Just nu sörjer jag. Måste ju vänta till maj innan vi kan beställa säsong 3.
Serien är som sagt sjukt beroendeframkallande och jag kan inte sätta finger på vad som lockar mest. Miljöerna. intrigerna eller alla sjukt snygga klädkollektioner som rollinnehavarna har. Våra barn har naturligtvis undrat vad vi håller på med när vi suttit uppe framåt småtimmarna på morgonkvisten för att vi inte kunnat sluta se...nästa och nästa avsnitt. Ett till , bara ett till sen går vi och lägger oss... men nu är det färdigsett på ett tag. suck...Längtar till maj!
Frusna ögonblick i en glaskupa
Det här var intressant.
Thomas Doyle s konst gör intryck på mig - Så otroligt häftigt. Skrämmande men fantasieggande. Jag skulle vilja vara Thomas Doyle i de stunder han skapar. För att åstakomma sånt här måste man brinna. Att brinna för sitt skapande är vackert, så vackert.
onsdag 3 februari 2010
Jag vill leka i snön.
Det har hänt något med mig med all denna snö. Plötsligt har jag fått flashbacks från min barndom uppe i Luleå och bland alla snöhögar och drivor ser jag mig som liten leka mamma pappa barn och grävandes med liten spade jobbar jag frenetisk för att göra oss en mysig snögrotta. Där inne sitter vi och fantiserar och leken fångar upp oss totalt. Det är en viktig tid i våra liv. Värdefull för allt som senare dyker upp i ens liv.
Alla saker vi hittar förvandlas till redskap eller andra saker man kan behöva i ett snöhem. Allt är spännande och gåtfullt. Jag kan sakna den där tiden, då man försvann in i fablernas värld. Långt borta från verkligheten och vardag.
När mina egna barn var små snöade det också under några få år sen slutade vintern att komma. Skidor ställdes undan, skridskor rostade sönder och pulkorna slängdes. Det har liksom inte varit någon idé. Jag märker det nu att jag faktiskt präglas mer än vad jag vill erkänna av mina år med vintern, kylan och alla minnen jag faktiskt burit med mig utan lägga någon vikt vid dem.
Jag önskade mig en Narnia vinter och den kom! Jag kan bara inte klaga på den även om den ställt till med dåliga väglag och andra besvärligheter.Den är vacker och jag vill ut och göra snöänglar, åka pulka och bli svettig i skidspåren igen. Och tänk…till och med rönnbären hade rätt. Det blev en RIKTIG vinter. Tack för alla minnen som väckt till liv. Nu vill jag ut leka!
Alla saker vi hittar förvandlas till redskap eller andra saker man kan behöva i ett snöhem. Allt är spännande och gåtfullt. Jag kan sakna den där tiden, då man försvann in i fablernas värld. Långt borta från verkligheten och vardag.
När mina egna barn var små snöade det också under några få år sen slutade vintern att komma. Skidor ställdes undan, skridskor rostade sönder och pulkorna slängdes. Det har liksom inte varit någon idé. Jag märker det nu att jag faktiskt präglas mer än vad jag vill erkänna av mina år med vintern, kylan och alla minnen jag faktiskt burit med mig utan lägga någon vikt vid dem.
Jag önskade mig en Narnia vinter och den kom! Jag kan bara inte klaga på den även om den ställt till med dåliga väglag och andra besvärligheter.Den är vacker och jag vill ut och göra snöänglar, åka pulka och bli svettig i skidspåren igen. Och tänk…till och med rönnbären hade rätt. Det blev en RIKTIG vinter. Tack för alla minnen som väckt till liv. Nu vill jag ut leka!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)