Jag vill leka i snön.

Det har hänt något med mig med all denna snö. Plötsligt har jag fått flashbacks från min barndom uppe i Luleå och bland alla snöhögar och drivor ser jag mig som liten leka mamma pappa barn och grävandes med liten spade jobbar jag frenetisk för att göra oss en mysig snögrotta. Där inne sitter vi och fantiserar och leken fångar upp oss totalt. Det är en viktig tid i våra liv. Värdefull för allt som senare dyker upp i ens liv.

Alla saker vi hittar förvandlas till redskap eller andra saker man kan behöva i ett snöhem. Allt är spännande och gåtfullt. Jag kan sakna den där tiden, då man försvann in i fablernas värld. Långt borta från verkligheten och vardag.

När mina egna barn var små snöade det också under några få år sen slutade vintern att komma. Skidor ställdes undan, skridskor rostade sönder och pulkorna slängdes. Det har liksom inte varit någon idé. Jag märker det nu att jag faktiskt präglas mer än vad jag vill erkänna av mina år med vintern, kylan och alla minnen jag faktiskt burit med mig utan lägga någon vikt vid dem.

Jag önskade mig en Narnia vinter och den kom! Jag kan bara inte klaga på den även om den ställt till med dåliga väglag och andra besvärligheter.Den är vacker och jag vill ut och göra snöänglar, åka pulka och bli svettig i skidspåren igen. Och tänk…till och med rönnbären hade rätt. Det blev en RIKTIG vinter. Tack för alla minnen som väckt till liv. Nu vill jag ut leka!