En kastad tärning

En gång i tiden, för 100 år sedan, närmare bestämt i början av 80-talet jobbade jag som lärarassistent på en liten landsortsskola. Jag var nykläckt gymnasist och detta var den första samhällsinsatsen jag fick göra efter plugget. Jag gillade verkligen de här ungarna. De älskade mig och jag dom. Jag växte nog flera centimeter självförtroendemässigt och mina nya erfarenheter gjorde att jag så småningom även fick förtroendet att vikariera för en av lärarna när hon var sjuk.(fastän jag inte hade någon utbildning)

Jag älskade utmaningen och gav allt. Mest av allt tyckte jag om högläsning för dem. Då kunde teaterapan i mig blomma ut och bekräftelsen man får av små vetgiriga, piggögda barn är outstanding. Jag märkte efterhand att jag faktiskt inte älskade alla lika mycket. Svårast hade jag för de som var överaktiva. Barn som inte kunde lyssna. Deras flackande vilda, ängsliga och rastlösa beteenden gjorde mig super irriterad. Skitungar, helt enkelt! -Näe, man gillar inte alla människor, så är det. Stora eller små. Det kvittar.
Man hatar dom inte hela tiden men det går liksom inte att stoppa sådana här tankar. De kommer, blixtsnabbt! Reptilhjärnan tar över.Synd men desto mer sant.

En kille var särskilt svår. Efter att ha prövat allt ; hot, skäll, lugna, vänliga tilltal, smicker.... ALLT.
Ungjäveln ville helt enkelt inte öppna sina matteböcker. Jag famlare efter ny strategi. Försöker nu med nonchalans, neglegering och tystnad. Vad händer? Någons stans hörs ett snyftande. Under en av bänkarna sitter den lille pojken ihopkrupen och stora tårar rinner nerför hans ansikte. Jag inser att jag gått för långt och ångrar mig djupt när jag ser den här förtvivlade lilla människan lida över mitt psykologiska övergrepp. Det funkade förvisso. Jag återfick makten och fick honom att börja mattelektionen men vad fick honom att så hjärtskärande bryta ihop? Det fick jag reda på senare.

Han bodde i hop med sina fyra syskon och sin mamma som jobbade som  dagmamma. Som mest var de tio ungar. Ibland kom han smutsig till skolan. Andra dagar verkade han hungrig. Senare blev socialen inblandad. Då hade jag redan slutat min praktik på den lilla byskolan, som året därpå lades ner av besparingsskäl.

10 år senare tog lärarinnan som jag vikarierade för livet av sig. Hon luktade förvisso halstabletter och sprit många gånger på jobbet men inte trodde jag att det var så illa.

Grabben då? Hur gick det med honom? Jag såg honom på en parkbänk i stan. Ingen rolig syn. Jag vet inte vad som blev av honom sedan men är det inte konstigt hur tärningen kan kastas redan i unga år för en del. Jag kan inte sluta tänka på det.

Lärarinnan träffade jag typ två efter jag slutat. Hon undrade vad jag gjorde och jag sa att jag jobbade i affär.
- Hmr, suckade hon högt. De blir visst aldrig något av de praos som jag haft.

-Näe, det blev väl inte det. -Nej, jag ville inte plugga till lärare. Jag har heller inte sedan den tiden jobbat med människor. Det blev något annat men jag lever än i alla fall.