Tiden är en slinka , glömsk och orättvis! Det var en kåsör som skrev det i en krönika i Aftonbladet. En ung kille, kommer inte ihåg hans namn men jag la det på minne, det han skrev. Det lät så genialt och genomtänkt. Som om han verkligen smakat på dess ord och vägt dem på våg innan de slutligen skrevs ner.
Man kan tänka sig flera scenarier där detta kan bli en sanning. Fast på olika sätt och i olika sammanhang.
En kan vara hur man uppfattas som ung och hur man sen uppfattas som gammal.
Han, kåsören, skrev det i sammanhang med en kollegas pensionering. En duktig medarbetare på hans jobb hade blivit ersatt och han gav uttryck för den glömska som infinner sig ganska så snart, när någon slutat och någon annan har tagit vid. Nästan som om personen inte levde längre. Men i sfären på en arbetsplats finns det inte plats för samma eftertanke och etiska regler som det gör i den privata sfären.
Alla är utbytbara och byts också ut. De blir sjuka, får barn eller pensioneras. Vikarier kommer och går. I snabb takt. En del passerar revy andra minns man svagt.. eller gjorde. Snart är de också sorterade långt bak i hjärnbalken.Ganska ovärdigt kan man tycka men krasst sett så fungerar det ju så här och man ser det som något alldeles självklart. Har man ett fungerande privatliv så behöver det inte bli en tung fråga men jag tänker mest på själva begreppet tid , som en ganska skum sak. Tid är allt vi har och ändå inte... En riktig slinka, helt enkelt...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar