Det är halvmörkt, så där som det kan vara tidigt på morgonen på vintern. På sina ställen ligger drivor av nedsmälta snödrivor. Det är inte särskilt kallt och vi ska med bussen. Det är stressigt. Bussen som jag och mina bonusbarn ska med står redan där, på väg att åka.
Vi springer. De går på bussen och ropar till mig att skynda mig. Jag flåsar och springer allt vad jag kan men så tappar jag min väska. Ut ramlar allt innehåll. Nedböjd mot marken viftar jag åt dem att åka själva.
De passerar mig och vinkar. Jag tänker ta nästa buss, så jag skrapar ihop innehållet och börjar gå. Efter ett tag upptäcker jag att jag inte har väskan med mig. -Faan, det är som vanligt. Det isar till i magen. Självklart kommer den inte ligga kvar.
Med svetten lackande i pannan smålufsar jag tillbaka och hatar mig själv både för min taskiga kondition och mitt stora gissel i livet; bristen på simultanförmåga. Det går inte kombinera för mycket saker som exempelvis prata och köra bil eller tänka och handla. Ihop med stress går det inte alls.
Nåväl, tillbaka på ruta ett vid busshållplatsen ligger till min glädje väskan kvar och ett par stövlar som jag tidigare hade köpt på Tradera. Hur hamnade dom där? Nästa buss bromsar in och jag kliver på. Nu vet jag inte vart jag ska. Ska jag hälsa på någon eller vart är jag på väg?
-Visst ja, jag ska ju på semester. Jag ska åka utomlands. Var talar inte drömmen om men jag ska resa en vecka i förväg sen kommer min man ner på plats. Ok, så vad det, alltså. När jag kliver av bussen slår värmen emot mig och människorna runt omkring mig är mörkhåriga. Det känns som om jag hamnat i något medelhavsland men säker är jag inte.
Vid en mur sätter jag mig på huk och letar i väskan var jag lagt kartan och uppgifterna om vad hotellet heter. En kvinna kommer och tigger pantflaskor
- No no säger jag irriterat och viftar bort henne. Kartan finns inte i väskan förstås efter allt som har hänt men när jag tittar upp står en guide där och ler och säger.
-You are mrs Swanson, eh?
- Yes
Han visar mig till hotellet som ligger bara 250 m härifrån. Vi går dit. En vänlig och leende personal tar emot mig vid receptionen. Följ med henne där, säger de och pekar ner mot en spiraltrapp och en kvinna vinkar åt mig att följa med.
Plötsligt smäller det till strax intill mig. Vad händer? Mannen som visat mig till hotellet har dödat en liten insekt som nu ligger på rygg på ett fat. Under tiden vi pratar sväller den upp och blir vackert grön. Jag är fascinerad och lite äcklad på samma gång. Är den giftig, frågar jag. - Om .säger han och skrattar. Den är mycket i vanlig i vårt land. Titta här, säger han och visar en statyliknade föremål som skimrar i grönt och tittar man riktiga noga, så ser jag inslag av insektens skalliknade kropp i den. Ett konstverk gjort av insekter.
Han ser stolt ut. Mer hinner vi inte. Kvinnan i trappen vill att jag ska komma.
Vad heter insekten, frågar jag henne. -Lonaama- artikulerar hon långsamt, så att jag skulle förstå bättre.
Vi ska förstås till hotellrummet , tänker jag men i stället visar hon mig ett båthus.
I serpentiner går smala flytbryggor och jag fnittrar lite när jag balanserar fram på dem. Längst ut är det ännu vingligare. Jag råkar halka till och en handarbetande kvinna som sitter alldeles bredvid mig får vatten stänkt över sig. - I´m sorry mam, säger jag och kryper ut på den sista bryggan.
Bryggan lossnar i bakstycket och börjar röra sig i hastig fart. -No mam, not this way, skriker de efter mig. För sent! Den flottliknande bryggbiten för mig snabbt vidare. How can it move? ropar jag men får inget svar. Blöt och omtumlad kommer jag fram och skrattande sträcker en av personalen fram sin hand för att ta emot mig.
Jag ålar i mig dräkten. Den verkar passa (?) och jag vänder mig om efter en spegel. I spegelbilden är jag på pricken lik flickan på bilden. Vad konstigt hinner jag tänka. Sedan vaknar jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar