Raserad idyll

Detta drömde jag i natt...hua vilken mardröm
Varning för ganska långt inlägg

Det är sommar i trädgården. Gräset är grönt, Hängbjörkens grenar vajar i svag bris. Solen skiner över farmors hus i Piteå. Hon är inte hemma. Jag och mina barn väntar på henne, Hon ska komma hem inom några timmar. Barnen har tagit en cykeltur runt villaområdet och har precis kommit in och satt sig i ett av rummen för att se på Tv.
Jag tittar ut genom fönstret mot den vita utemöbeln i trädgården och vidare mot hammocken. De sitter någon där. Jag går fram och där sitter två män. En man, uppskattningsvis i 30-års åldern, smal, cendréfärgat hår och blågrå ögon. Den andra är en något äldre man med sydländskt påbrå, kraftigare byggd. Båda två sitter de till synes avspänt på gränsen till nonchalant,  lätt bakåtlutade med särade ben. Jag känner deras blickar, hur jag studeras ingående när jag kommer gåendes emot dem.
-Hej, vilka är ni? frågar jag. Inget svar.
-Bor Jasmina här, frågar slutligen den yngre mannen utan att presentera sig.
- Nej, här bor ingen Jasmina, säger jag. Här bor bara min snart 90-åriga farmor, utbrister jag och gestikulerar kraftfullt för att få någon som helst reaktion. Nog borde de väl ändå be om ursäkt och förklara sig, tänkte jag förvånat.
-Okej, säger de bara och tar fram en medhavd blå kaffetermos med rottingöverdrag i retrostil.

Jag får en känsla av att de rest långt. Kanske är de bara trötta? Jag känner mig frustrerad och vet inte vad jag ska säga när de båda männen inte gör en minsta antydan till att ge sig av eller än mindre tala om sitt ärende. Nervöst börjar jag plocka med koppar och fat. Vet inte vad jag härnäst ska säga eller göra.

Ett smått obehag börjar infinna sig . Vad vill dom? Jag går in med porslinet i köket. Där inne börjar tankarna fara ännu mer. Jag måste helt enkelt få iväg dom. På något vis. Jag samlar mod, biter ihop och går med bestämda steg ut ur köket. Nu måste jag få veta. I hallen som vetter in till vardagsrummet ser jag i ögonvrån att de sitter där. I farmor soffa!

-Helvete, tänker jag. Vad gör jag nu? Tänker nu på var jag lagt mobilen. Vad heter farmors gatuadress? Jag känner hur kallsvetten kommer. Var i helvete är jag?

Hur ska jag kunna larma polis om jag inte ens vet var jag är? Barnen, var är dom nu? Vad händer när dessa dårar får se dem. Törs inte tänka på det. Kan inte tänka logiskt längre. Förvirring och rädsla är allt jag känner. Hjärtat slår allt snabbare...
-Alltså, försöker jag. Nu börjar det här bli jäkligt obehagligt.
- Vad vill ni mig? Ni har ingen rätt att vara här. Det här är hemfridsbrott.
- Vad vill ni ha? Är det rån? Tänker ni skada oss? Vid det här laget har jag panik och tänker inte på vad jag säger överhuvudtaget.

- Ja, det ska vi nog, säger den yngre mannen och vänder sig sakta emot mig och möter mig med en kall tom blick. Med en släpig röst nästan viskar han ;

- Tids nog. Tids nog....